Neapolitanskan i sången

Ett språk, inte en dialekt

Neapolitanska, på sitt eget språk napulitano, är ett romanskt språk tillhörande den italo-dalmatiska grenen som talas i större delen av det kontinentala södra Italien. Det är uppkallat efter Kungariket Neapel, som en gång omfattade större delen av området och hade staden som sin huvudstad. Den 14 oktober 2008 fastställde en lag i regionen Kampanien att neapolitanskan skulle skyddas. Inom Italien har det ingen formell nationell status.

Varför sånger använder det

Alla neapolitanska sånger är skrivna och framförda på neapolitanska. Musiken sjungs av många icke-neapolitanska sångare, men det är svårt att sjunga korrekt utan att kunna dialekten, vilket är avgörande för rätt intonation. Några utomstående har skrivit egna dialektsånger, de mest kända exemplen är 'A vucchella av Gabriele D'Annunzio och Tu sì 'na cosa grande av Domenico Modugno.

Hur det låter

Den mest slående skillnaden från italienskan ligger i uttalet. Obetonade vokaler försvagas till en schwa, ljudet av a i about, vilket är anledningen till att en titel som 'O sole mio uttalas med mjuka slutvokaler. Neapolitanskan behandlar också vissa konsonantkluster annorlunda: där italienskan har mondo och quando, har neapolitanskan munno och quanno. Många neapolitanare talar också italienska med neapolitansk accent, med samma vokalförsvagning.

Det som skiljer den från italienskan

Uttalet är den största barriären för förståelse, men grammatiken är det som skiljer språket åt. Neapolitanskan har neutrumsubstantiv och en unik pluralbildning, och genus och numerus markeras genom en förändring av den betonade vokalen, inte av slutvokalen som i italienskan. Italienska och neapolitanska är ömsesidigt förståeliga i varierande grad, beroende på talarna.

Litteratur och scen

Neapolitanskan har en rik litterär, musikalisk och teatral historia. Wikipedia nämner Giambattista Basile, Eduardo Scarpetta, hans son Eduardo De Filippo, Salvatore Di Giacomo och Totò. Tack vare detta arv och Renato Carosones arbete på 1950-talet används det fortfarande i populärmusik, och Pino Daniele och Nuova Compagnia di Canto Popolare gav det nationell uppmärksamhet.

Ett språk som reste

Till stor del på grund av massemigrationen från södra Italien under slutet av 1800-talet och 1900-talet finns det neapolitansktalande i italienska samhällen i USA, Kanada, Australien, Brasilien, Argentina, Uruguay, Mexiko och Venezuela. I USA har kontakten med engelska och sicilianska gjort traditionell neapolitanska betydligt annorlunda än dagens tal i Neapel. Neapolitanskan har också påverkat intonationen i den spanska som talas i Buenos Aires och i Uruguay, vilket är ytterligare ett sätt som dess klang har rest.

Att lyssna utan orden

Du behöver inte förstå neapolitanska för att njuta av en konsert med dess sånger. Temana är bekanta: kärlek, längtan, havet, solen, Neapel självt. En blick på en översättning av en eller två titlar i förväg räcker för att veta vad en sång handlar om. När allsången kommer bär melodin dig, och gäster som inte kunde ett enda ord beskriver den som universell.

Läs nästa: O sole mio: historien

Vem detta inte är för

Om du vill lära dig tala neapolitanska räcker det inte med en timslång konsert. Universitetet i Neapel Federico II har erbjudit kurser i kampansk dialektologi sedan 2003, men syftet är att studera språkets historia och sociala roll, inte att lära studenterna tala det. För den här konserten räcker det att lyssna. Och om du vill ta en genväg till flytande tal ger en timme med sånger dig en handfull ljud och en melodi, inte en grammatik.