Den napolitanska sångens historia

Vad termen betyder

Canzone napoletana, eller napolitansk sång, är en traditionell musikform som sjungs på napolitanska. Den framförs vanligtvis av en manlig soloröst, även om kvinnliga solister är väl representerade, och den förekommer i välbekanta genrer som kärlekssången och serenaden. Många sånger handlar om en nostalgisk längtan efter Neapel så som det en gång var. Wikipedia nämner 'O sole mio, Torna a Surriento, Funiculì, Funiculà och Santa Lucia bland de stycken som definierar den.

Piedigrotta, där det började

Piedigrotta är en del av stadsdelen Chiaia i Neapel, uppkallad efter kyrkan Madonna of Piedigrotta nära ingången till Crypta Neapolitana, i Mergellina-området. Treccani spårar festivalen till ett litet kapell från 1200-talet och uppger att den hölls natten mellan den 7 och 8 september. Den noterar också att den napolitanska folksångens ursprung är förbundet med denna festival.

Sångtävlingen

Napolitansk sång blev en formell institution på 1830-talet tack vare en årlig låtskrivartävling för Piedigrotta-festivalen. Vinnaren av den första festivalen var Te voglio bene assaje, traditionellt tillskriven operakompositören Gaetano Donizetti, även om en artikel från 1984 visar att det inte finns några historiska bevis för tillskrivningen. Festivalen hölls regelbundet till 1950, då den övergavs.

Förlag och poeter

På 1800-talet nådde sången alla samhällsklasser via musikförlag, och Treccani säger att Piedigrotta hade blivit ett offentligt evenemang för försäljning av noter och inspelningar. Poeter trädde fram för att skriva för branschen. Treccani nämner Salvatore Di Giacomo (1860 till 1934), Libero Bovio (1883 till 1942) och E. A. Mario (1884 till 1961), vars katalog översteg 2 000 sånger. 'O sole mio, komponerad 1898, anges som det första berömda exemplet på den nyare, utlandsinfluerade stilen.

Att lämna Neapel

Många neapolitanska sånger blev världsberömda eftersom emigranter från Neapel och södra Italien förde dem med sig utomlands, ungefär mellan 1880 och 1920. Enrico Caruso, född i Neapel 1873, sjöng sin hemstads populärmusik som extranummer på Metropolitan Opera i New York i början av 1900-talet, och han spelade in många av dessa sånger. De blev sedan en del av standardrepertoaren för operatenorer. Caruso gjorde omkring 250 kommersiella inspelningar mellan 1902 och 1920.

Gatusångare och kaféer

Treccani beskriver en tradition av resande gatukonstnärer, posteggiatori, även kända som pusteggia eller cuncertino, som spred neapolitansk melodi över hela världen. Mellan slutet av 1800-talet och de första tre decennierna av 1900-talet blomstrade den traditionella sången på kafé-konserter och varietéteatrar. Det är dessa miljöer som en liten livemusikkonsert fortfarande ekar av: röster, instrument och en publik tillräckligt nära för att höra dem utan förstärkning.

Efter 1950

Från 1950-talet förändrades sången igen. Treccani anger att Festival di Napoli, som drevs av RAI, pågick från 1952 till 1970, och säger att många lokala invånare ansåg att den förvanskade traditionen. Sånger skrivna efter 1950, som Malafemmena av Totò och Maruzzella av Renato Carosone, har blivit klassiker i sin egen rätt. Senare artister som Pino Daniele höll neapolitanskan vid liv inom populärmusiken.

Var en live-timme passar in

En timmes konsert kan inte täcka allt detta, och den försöker inte heller. Den erbjuder den klassiska kärnan: sångerna som Piedigrotta-tävlingarna och förlagen gjorde berömda, sjungna live. Om du vill ha det nyare soundet från 2010-talet och framåt, med hiphop och elektroniska mixar, är det inte den här showen. Om du vill höra sångerna som Caruso och De tre tenorerna sjöng, är detta en bra plats att höra dem på nära håll.

Läs nästa: Neapolitansk konsert i Neapel