O sole mio: historien

Sången i korthet

O sole mio är en neapolitansk sång skriven 1898. Den neapolitanska texten skrevs av Giovanni Capurro, och musiken komponerades av Eduardo di Capua (1865–1917) och Alfredo Mazzucchi (1878–1972). Titeln översätts ordagrant som min sol, eller mitt solsken. Texten har översatts till många andra språk, och melodin är bland de mest kända som kommit ur Neapel.

Där den skrevs

Enligt den traditionella berättelsen komponerade Di Capua musiken i april 1898 i Odessa, under en turné med sin fars orkester. Treccani återger också den mest spridda versionen: melodin kom först och förläggaren F. Bideri anförtrodde senare texten åt Capurro, redaktör för tidskriften Tavola rotonda. Treccani tillägger att mer auktoritativa källor säger att Di Capua redan hade kommit överens med förläggaren innan han reste till Ryssland, med Capurros verser i bagaget.

Mazzucchis andel

I nästan 75 år efter publiceringen tillskrevs musiken i allmänhet enbart Di Capua. Det visade sig dock att melodin var en bearbetning av en av de 23 som Di Capua hade köpt av Alfredo Mazzucchi året innan. I november 1972, kort efter sin fars död, lämnade Mazzucchis dotter in en deklaration till Italiens litterära egendomsverk för att få sin far erkänd som medkompositör till 18 av Di Capuas sånger.

Domen 2002

I oktober 2002 fastställde en domare i Turin, Maria Alvau, deklarationen och slog fast att Mazzucchi var en legitim medkompositör till de 18 sångerna, eftersom de innehöll melodier som han hade komponerat och sålt till Di Capua i juni 1897 med skriftligt tillstånd att fritt använda dem. Vid tidpunkten för domen hade 'O sole mio därför ännu inte inträtt i det fria verket i något land som är part i Bernkonventionen, vilket det skulle ha gjort i Italien om Di Capua hade varit ensam kompositör.

Piedigrotta, 1898

Treccani noterar att ett meddelande i Tavola rotonda 1898, dagen före Piedigrotta, presenterade sången med en rad om att minnas sin sol på avstånd. Det placerar den i den festivalsäsong som formade den neapolitanska sången, och Treccani citerar den som det första berömda exemplet på den nya, utlandsinfluerade stilen. Berättelsen knyter sången till samma värld av förläggare, poeter och tävlingar som beskrivs i historien om canzone napoletana.

Läs nästa: Den napolitanska sångens historia

Från Neapel till världen

1915 spelade Charles W. Harrison in den första engelska versionen. Sången har framförts och tolkats av många artister, bland dem Enrico Caruso, Beniamino Gigli, Mario Lanza, Luciano Pavarotti och Andrea Bocelli. Pavarotti vann 1980 Grammy Award för bästa klassiska vokalprestation för sin tolkning. Vid öppningsceremonin för sommar-OS 1920 i Antwerpen spelades den i stället för Italiens nationalsång, vars noter inte hade levererats.

It's Now or Never

1949 spelade den amerikanske sångaren Tony Martin in There's No Tomorrow, som använde melodin. Ungefär tio år senare hörde Elvis Presley den, stationerad i Västtyskland med den amerikanska armén, och spelade in en privat version på band. Efter sin hemförlovning bad han om en ny text, skriven av Aaron Schroeder och Wally Gold, och resultatet, It's Now or Never, blev en världshit. Så om melodin känns bekant innan du hör ett enda ord, kan det vara därför.

Sjunga den på konserten

Den en timme långa konserten avslutas med allsång till "O sole mio". Du behöver inte kunna italienska: gäster som inte kunde ett enda ord beskriver den ändå med värme. Lyssna först efter melodins form, stäm sedan in i kören när rummet gör det. Artisterna leder, och alla sjunger tillsammans. Varje datum har en ny artist, så versionen du hör blir just din egen.